Det polytekniska bildningsidealet och den
tredje industriella revolutionen
Anders Nilsson & Örjan Nyström
2
3
Det polytekniska bildningsidealet och den
tredje industriella revolutionen
Anders Nilsson & Örjan Nyström
Tankeverksamhe...
4
Om författarna
Anders Nilsson är stadssekreterare för Socialdemokraterna vid kommunstyrelsen i
Göteborg, tidigare ombuds...
5
Det polytekniska bildningsidealet och den
tredje industriella revolutionen
1.Inledning
Arbete och bildningssyn - är inte...
6
”forma och ständigt förnya en sammanhållen politik för att så långt möjligt
mobilisera och utveckla samhällets mänskliga...
7
2. Arbete och bildning - det polytekniska
bildningsidealet i arbetarrörelsen förr och nu
Bildningen och magfrågan – en l...
8
Den gängse historieskrivningen säger väl annars att striden i magfrågan
snabbt avgjordes till Anton Nyströms fördel. I s...
9
siaster. Varför följdes inte välståndsutvecklingen av den höjning av kultur-
nivån, som Efterkrigsprogrammet utlovat? Fö...
10
man började kalla det - drevs av teknik, vetenskap och ekonomiska konkur-
rensvillkor i en riktning som i princip var o...
11
vardagsliv i övrigt var heltigenom präglat av deras tillvaro som robotiserade
”maskinbetjänter” var en naiv idealism (i...
12
ideal som formades då stod individens utveckling till en harmonisk per-
sonlighet i centrum. Här var bildning mera en f...
13
I verkligheten blandades dessa båda ideal i arbetarrörelsens bildningssyn
och verksamhet. Ivar Lo-Johansson ger i sina ...
14
Det polytekniska bildningsidealet
1.
Ska man söka ett svenskt avstamp i en presentation av ett alternativt
bildningside...
15
å ena sidan, det materiella å den andra (i början skilda genom en så stor
klyfta, att arbetarna inom varderas område ej...
16
den andra delen - de nya bildningskrav och möjligheter som Fritjuv Berg såg
i förlängningen av industrisamhällets utvec...
17
pläderade i en programskrift från 1938, ”Demokratins kultursyn”, för att
arbetarna borde ha rätt till grundliga kunskap...
18
industriella arbetet”. Kapitalismens rastlösa jakt på nya möjligheter att
ackumulera kapital och öka dess avkastning me...
19
samhället. Den var inbäddad i ett större sammanhang av politisk makt,
mänsklig kommunikation och samverkan. Detta betyd...
20
arbetets degradering bland ”maskinbetjänterna” var överdriven och ensidig.
Han sades bortse från eller missakta fackför...
21
marxismens alienationsidéer, vilket hade betydelse för Fridells mottagande i
det sena 1960-talets nyvänster).
I den tid...
22
informationsproblem där svaret var att förbättra upplysningen bland LO-
medlemmarna om sambandet mellan välfärdens nivå...
23
Från 1970 till -90-talet: det goda arbetet och den tysta kunskapen
Om man så vill kan man beteckna 1970-talets arbetsrä...
24
1.
Löntagarfondsidéerna skingrades som bekant snabbt i det tidiga 1980-talets
politiska och ideologiska strömkantring. ...
25
Rapportens huvudkapitel presenterade sedan nio principer om ”det goda
arbetet”:
1. Trygghet i anställningen
2. Rättvis ...
26
2.
Den allmänna bilden man får inför frågan ”vad hände med det goda arbe-
tet?” är att även om de frågor om arbetets ut...
27
bättringsarbete.25 Den mobilisering av de anställdas engagemang och initia-
tiv som det sistnämnda krävde hade man ocks...
28
(gentemot rådande tillstånd med 1-2 procent i genomsnitt). Kompetens-
ombud skulle tillsättas på arbetsplatserna och av...
29
ligheten som ett utarmat arbetsliv i taylorismens tecken innebar, och den
demokratisering i vardagen som en utvecklad a...
30
Det som läckte ut, eller sållades bort på vägen, var tyst kunskap – ett be-
grepp som stod i centrum i de olika forskni...
31
Ett uttryck för att Polanyis ”tysta kunskap” visat sig vara ett svårhanter-
ligt begrepp är att terminologin hela tiden...
32
Men samtidigt har man visat på att tysta kunskaper också lagras i en arbets-
gemenskap – dvs. utvecklingen av den tysta...
33
• Inlevelse i andras känslor
• Inlevelse i andras uppmärksamhet, dvs. att uppnå gemensam
uppmärksamhet
• Inlevelse i an...
34
3. Den tredje industriella revolutionen
1.
Erik Brynjolfson och Andrew MacAfee, två amerikanska ekonomer knutna
till Ma...
35
kom billigt undan, och till att börja med tycktes det så. På första planhalvan
förblev mängden riskorn någorlunda rimli...
36
ling med vinnare och förlorare. Men medan marknadsekonomin tidigare har
uppvisat en stark koppling mellan värdeskapande...
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
Polytekniska
of 60

Polytekniska

Published on: Mar 4, 2016
Source: www.slideshare.net


Transcripts - Polytekniska

  • 1. Det polytekniska bildningsidealet och den tredje industriella revolutionen Anders Nilsson & Örjan Nyström
  • 2. 2
  • 3. 3 Det polytekniska bildningsidealet och den tredje industriella revolutionen Anders Nilsson & Örjan Nyström Tankeverksamheten inom Arbetarrörelsen i Göteborg
  • 4. 4 Om författarna Anders Nilsson är stadssekreterare för Socialdemokraterna vid kommunstyrelsen i Göteborg, tidigare ombudsman vid LO Göteborg. Örjan Nyström är författare, tidi- gare utredare vid LO Göteborg. Tillsammans har de skrivit böckerna Den sociala demokratins andra århundrade? (Atlas förlag 2005), Reformismens möjligheter (Premiss förlag 2008), Den globala utmaningen och jämlikhetens grunder (Arbetar- rörelsens Tankesmedja 2011) och Jämlikhetsnormen (ABF/Tankeverksamheten 2012). De har även skrivit ett flertal rapporter för Tankeverksamheten (se omsla- gets baksida i förteckningen över utgivna rapporter). Författarna svarar själva för framlagda uppfattningar och slutsatser i Tankeverksamhetens skrifter. Ansvarig utgivare: Ann-Sofie Hermansson www.tankeverksamheten.se redaktion@tankeverksamheten.se ISBN 978-91-87077-35-7 Göteborg 2014
  • 5. 5 Det polytekniska bildningsidealet och den tredje industriella revolutionen 1.Inledning Arbete och bildningssyn - är inte det ett väldigt udda perspektiv på arbets- livets framtidsfrågor idag? Vi tror inte det. Att det kan uppfattas så beror på att diskussionen kring arbete och arbetsmarknad under senare år blivit mycket inskränkt. Det begrepp som mestadels används i sammanhanget är ”jobbpolitik”. Vad som står i centrum där är det rent kvantitativa förhållandet mellan an- talet arbetsföra och arbetsvilliga människor å ena sidan och antalet arbets- tillfällen å den andra. ”Jobbpolitikens” perspektiv inskränker sig oftast till att med makropolitisk stabiliseringspolitik skapa jämvikt mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden, sammanfattat i begreppet ”full sysselsätt- ning”. Vad människor gör och får möjlighet att göra när de arbetar, och hur detta påverkar såväl de arbetande själva som det arbetsresultat de presterar – arbetet som kulturskapande kraft och rikedomsalstrande förmåga – är of- tast frånvarande i den diskussionen. ”Jobbpolitiken” har visat sig ha noto- riskt svårt att komma till rätta med de envist kvardröjande problem med arbetslöshet och utslagning som sedan flera decennier plågar den moderna arbetsmarknaden. Den rymmer inte heller några redskap för att reformera arbetslivet i ett framtidsperspektiv, där det handlar om att knyta samman en politik för att bemästra globalisering och teknisk omvandling på ett sätt som befordrar ökad jämlikhet och demokratisering. I vår rapport Dags att skrota ”full sysselsättning” (Tankeverksamheten 2012) gjorde vi en analys av huvudspåren i socialdemokratins arbetsmark- nadspolitik idag, med kritiskt fokus särskilt mot de kvantitativa jämvikts- modeller som ofta spökar bakom begreppet ”full sysselsättning”. För att in- foga arbetsmarknadspolitiken i en bredare och djupare politik för arbets- livets utveckling föreslog vi där att det utslitna och missvisande begreppet ”full sysselsättning” borde ersättas med en målformulering att det gäller att
  • 6. 6 ”forma och ständigt förnya en sammanhållen politik för att så långt möjligt mobilisera och utveckla samhällets mänskliga resurser i den demokratiska, sociala och produktiva samhällsgemenskapen”. Inriktningen på hur samhället förmår handskas med de mänskliga resurs- erna anger en kvalitativ dimension där arbetets utveckling knyts samman med samhällets kulturnivå, och då ter det sig naturligt att som vi gör här ta vår utgångspunkt i bildningssynen. Det öppnar också ett visionärt perspek- tiv på arbetarrörelsens strävanden att reformera det kapitalistiska systemet. Efter att mer än i hundra år haft ett fokus på att skjuta fram löntagarnas positioner som medborgare står vi nu inför uppgiften att röja väg för mot- svarande erövringar som producenter. Det är en vision, men som vi ska visa är den fotad i en pågående, alltmer uppenbar förändring av arbetslivets vill- kor i den tredje industriella revolutionens spår. Egentligen handlar detta om frågor som varit centrala i arbetarrörelsen ända sedan dess barndom, även om de gång på gång – som idag - kommit i skymundan. Den första delen av föreliggande rapport hämtar upp denna of- ta tappade tråd i en genomgång av arbetets plats arbetarrörelsens bildnings- syn. Framställningen rundas av med en analys av synen på arbete och kun- skap i 1970 och -80-talens diskussioner, såväl i fackföreningsrörelsens be- grepp ”det goda arbetet” som i arbetslivsforskningens diskussioner om ”tyst kunskap”. Den andra delen blickar framåt: hur står dessa frågor i förhål- lande till den tredje industriella revolutionens omvandling av arbetslivets villkor? Vilka nya problem ställs vi inför - och vilka möjligheter öppnar sig?
  • 7. 7 2. Arbete och bildning - det polytekniska bildningsidealet i arbetarrörelsen förr och nu Bildningen och magfrågan – en långvarig debatt 1. En av de första ideologiska bataljerna i den svenska arbetarrörelsens barn- dom var den s.k. striden om magfrågan, där August Palm i mitten av 1880- talet gick till angrepp mot liberalen och bildningsentusiasten Anton Ny- ström. Denne hade kritiserat socialisterna för att de betraktade arbetar- klassens frigörelse som att det bara handlar om materiella förbättringar, en ”magfråga”. Istället menade han att det främst borde vara en ”kulturfråga”. Kulturell bildning och personlighetsutveckling, det var vad som borde stå i förgrunden när det gäller att förbättra arbetarnas ställning i samhället. Palm hade i tämligen grovkorniga ordalag replikerat att om man inte hade så att man kunde fylla magens behov så kunde man inte heller fylla några andra. Det handlade om ”huruvida av hundra magar de åttio skall få någonting med eller om de tjugo skall sluka allt” och ”om kapitalistvampyrerna längre skulle tillåtas att suga arbetarnas svett och blod för att därmed fylla sina stinna magsäckar.”1 Man kan tolka Palms position i mer inskränkt mening – att det handlade om att äta sig mätt. Men i en bredare tolkning öppnar diskussionen om mag- frågan för en större problematik. Hur ser förhållandet mellan arbetarklas- sens materiella vara och deras bildning, personlighetsutveckling och kultur- nivå ut överhuvudtaget? Då ställs vi faktiskt inför en återkommande diskus- sion i arbetarrörelsens hela 1900-talshistoria. 1 Debatten förtjänar att sättas i sitt historiska sammanhang, där en av rösträttsmotståndarnas mest centrala argument var att arbetarna var alltför obildade för att få rösträtt – liberalernas bildnings- iver var i viss mån en replik på detta: genom sin bildningsverksamhet ville de göra arbetarna ”mog- na för demokratin”. Begreppet ”magfråga” hade inte Anton Nyström hittat på själv. Det figurerade i en i tidens radikala kretsar vida spridd skrift av den tyske katedersocialisten Albert Schäffle, Ouin- tessenz des Socialismus (år 1880 hade den då tjugoåriga studenten Branting påbörjat en översätt- ning som emellertid aldrig fullbordades).
  • 8. 8 Den gängse historieskrivningen säger väl annars att striden i magfrågan snabbt avgjordes till Anton Nyströms fördel. I socialdemokratin avfördes Palms attack mot det liberala bildningsbudskapet snabbt och lite generat som uttryck för antiintellektualism och kulturfientlighet. Redan några de- cennier senare (på SSU:s kongress 1907) förklarade dess främste baner- förare på bildningsfronten, Rickard Sandler, i något som måste uppfattas som en replik i denna strid: ”Det är icke blott arbetarens mage som ska fyllas med rikligare och bättre föda, utan framförallt ska hela hans personlighet växa sig stark och skön” – närmast ett ställningstagande i Anton Nyströms favör, alltså. Men en sådan position rymde också en lite överslätande ton som skulle dominera i fortsättningen: varför överhuvudtaget ställa upp en motsättning mellan arbetarnas materiella villkor och deras andliga utveck- ling? Det ena befordrade väl det andra i en ömsesidig påverkan. Sådana svar låter ju alltid bra för att få slut på vad som kan verka som en ofruktbar strid om påvens skägg. Men de kan också dölja och släta över svåra dilemman. Viktiga ställningstaganden sveps in i en dimma som gör alla katter grå. I det bredare perspektivet förtjänar Palms inlägg i magfrågan mer efter- tanke än det fått, och detta åtminstone på två sätt. Dels underskattade Anton Nyström den kulturella lyftning som blev något av en biprodukt av kampen för brödet – allt det arbetarna lärde sig under loppet av de följande decen- niernas organisationsarbete, såväl fackligt som politiskt. Dels gläntade mag- frågan dörren till en värld som länge föreföll befinna sig på en annan planet än bildningens och kulturens - den värld där brödet, livsuppehället, produ- cerades. I ett bredare perspektiv kan magfrågan sägas handla om arbetet och arbetet som källa till bildning, personlighetsutveckling och samhälls- inflytande. Detta är, som vi snart ska se, ett försummat och oavslutat kapitel i den svenska arbetarrörelsens kulturkamp. 2. Flyttar vi oss till 1900-talets mitt och Arbetarrörelsens Efterkrigsprogram finns några rader där man på sätt och vis återuppväcker ”magfrågan”, och detta faktiskt i Palms anda – alltså att arbetarklassens bildningsnivå i sista hand är beroende av hur arbetarna lever. I tidens optimistiska anda menade man nämligen att den kulturella horisonten i arbetarvärlden ljusnade. Men det skulle inte ske genom en storslagen bildningssatsning utan genom en allmän ökning av välstånd och social rättvisa i samhället. När välfärds- samhället väl var på plats skulle sålunda marken ligga öppen för kulturen. Men allteftersom lönerna steg och välfärdssystemen byggdes ut under de följande årtiondena förorsakade detta nyväckta ”magperspektiv” på bild- ningsfrågan en växande frustration bland arbetarrörelsens bildningsentu-
  • 9. 9 siaster. Varför följdes inte välståndsutvecklingen av den höjning av kultur- nivån, som Efterkrigsprogrammet utlovat? För det menade man inte skett. Istället hade kommersialismens krafter brett ut ett täcke av passivisering, kulturell utarmning och förflackning över arbetarhemmen. Att bekämpa detta borde vara nästa steg i välfärdssystemets utveckling. Gång på gång signalerade man från ABF-avdelningarna runt om i landet: borde det inte vara dags för kulturen nu, för bildningen, för en lyftning av arbetarklassen på detta område som stod i paritet med de materiella framstegen – ”nu har vi käket – är det inte dags för moralen?”2 Mer eller mindre omedvetet åter- föll man på samma stadieteori som en gång väglett August Palms inlägg i magfrågan. Steg ett var avhjälpandet av de materiella bristtillstånden, steg två borde handla om det andliga bristtillståndet. Och där, vid steg två, borde man väl vara nu i Välfärds-Sverige? Oron över att så inte var fallet molade under 1950-talets kulturdebatt i arbetarrörelsen, där den diskussion om förhållandet mellan materiellt vara och kulturutveckling i arbetarklassen som mer i förbigående rests i Efter- krigsprogrammet fördjupades.3 Problemet, som man såg det, var att männi- skorna hade kommit på efterkälken i förhållande till samhällets snabba ”mo- dernisering”. Tidigare hade denna modernisering grundlagt en stor social förändring av engångskaraktär: steget från jordbruks- och bysamhälle till urbaniserat industrisamhälle. Det var genom det steget välfärdssamhället blivit möjligt. Nu var moderniseringen på annat sätt en permanent före- teelse – ”vi lever i en föränderlig värld”, som de socialdemokratiska kommu- nalmännen brukade inleda sina middagstal. Det var människors svårigheter att anpassa sig till denna permanenta moderniseringsprocess som gav upp- hov till kulturell utarmning, passivisering, främlingskap och olika former av personlighetsstörningar i välståndets mitt. Här bar tidens texter stark prägel av inflytandet från anglosaxisk beteendevetenskap. Frågan om käket eller moralen drunknade i en flod av psykologiserande och sociologiserande. ”Det moderna” representerades av allt ifrån den tayloristiska rationa- liseringen i arbetslivet till de påfrestningar på den sociala samhörigheten som det nya privatlivet i storstädernas förorter (”sovstäder”, som de kalla- des) innebar. Men samtidigt var det ju var i dessa genomrationaliserade världar som välfärden formades? Med detta dilemma brottades de social- demokratiska kulturdebattörerna. Moderniseringen, med alla dess proble- matiska kulturella och sociala konsekvenser, var sist och slutligen något som arbetarrörelsen kanske mer än någon annan social kraft vid denna tid bejakade – ja, som man menade måste bejakas. Här var tidens synsätt näm- ligen starkt deterministisk: moderniseringen – ”strukturomvandlingen” som 2 Citatet anspelar på några kända rader av den tyske författaren Bertolt Brecht från 1920-talet: ”Först kommer käket, sedan moralen”. 3 En rad skrifter på temat producerades, alltifrån den stora utredningen ”Människan och nutiden” från år 1952 som länge i praktiken kom att betraktas som arbetarrörelsens kulturprogram. Ett an- nat dokument som väl belyser tidens diskussioner är Människan i dagens och morgondagens sam- hälle (ABF 1956).
  • 10. 10 man började kalla det - drevs av teknik, vetenskap och ekonomiska konkur- rensvillkor i en riktning som i princip var opåverkbar. Här var ”anpassning” det enda alternativet. Starkast var den deterministiska tendensen när man kom in på arbets- livet, som nu för första gången började figurera på allvar i arbetarrörelsens kulturdebatt. Arbetsformerna i Taylorland riskerade leda till kulturell för- flackning i arbetarklassen. Men i och med att rationaliseringen och meka- niseringen av arbetet betraktades som den oberoende faktorn i samhälls- utvecklingens ekvation måste den reformistiska fantasin rikta in sig på and- ra, mer påverkbara faktorer: bostadens utformning, de sociala förhållandena i bostadsområdena, skola och utbildning, stadsbyggnad osv. Även om arbe- tet fladdrade förbi i diskussionen som grundläggande faktor i arbetarklas- sens materiella villkor, förpassades den på så vis snabbt ut ur rollen som potentiell kulturbärare. Kultur och bildning blev en fråga som heltigenom förknippades med hur människor använde sin fritid. Och i förhållande till det en gång för alla givna arbetslivet gavs de kulturella värdena en poten- tiellt kompenserande, för att inte säga läkande roll. ABF:s studierektor Gunnar Hirdman hade rentav i en central skrift från det sena 1940-talet, Arbetarbildning – linjer och mål - uttryckligen framlagt vad han kallade en ”kompensationsteori” på kulturens område. Alltsedan det skapande hantverket gav vika för industriarbetets mekanisering och arbetsdelning hade arbetslivet oundvikligen förvandlats till en negativ kraft i människors liv. Arbetarrörelsens kulturfråga handlade om hur denna förlust för frihet och skapande skulle kunna kompenseras genom en rikare fritid. I det moderna industrisamhället måste kultur, bildning och andlig ut- veckling definitionsmässigt äga rum i ett inre rum, fjärran från arbete och vardag. Å andra sidan var det moderna samhällets stora framtidslöfte att detta rum skulle kunna vidgas. Ökad fritid som genom en aktiv kulturpolitik gavs ett rikare innehåll var framtidens lösen. Bildningens kompenserade och läkande roll i förhållande till det moderna livets påfrestningar - arbetslivets utarmning och stadslivets sociala främ- lingskap - kom gradvis att genomsyra arbetarrörelsens bildningsdebatt un- der 50-talet. Där gick den i förening med från anglosaxisk beteendeveten- skap inspirerade tankar om ”funktionell anpassning” och ”trivsel”. Det är i detta idésammanhang som den s.k. Fridell-debatten äger rum.4 Folke Fridell hade med sina böcker från 40-talet slut skjutit välriktade skott mot två grundbultar i det ovan refererade förhållningssättet. Dels hade han explicit avvisat kompensationsteorin – tanken på att arbetslivets utarmning skulle kunna upphävas genom en rikare fritid. Att en högre utveckling av bildning och moral skulle kunna utvecklas i ett samhälle där arbetarnas 4 Debatten utgick från tre böcker som Folke Fridell gav ut i slutet av 1940-talet: Död mans hand, Greppet hårdnar och Syndfull skapelse. Den samhällsdebatt som pågick upptar viss plats i de båda senare böckerna. Särskilt Greppet hårdnar är i stora delar en litterär gestaltning av tidens debatt om arbetsliv och företagsdemokrati, där författaren får möjlighet till en del ironiska porträtt av ti- dens beteendevetenskapliga frasmakeri.
  • 11. 11 vardagsliv i övrigt var heltigenom präglat av deras tillvaro som robotiserade ”maskinbetjänter” var en naiv idealism (i klass med Anton Nyströms, skulle man kunna tillägga). I en artikel i Folket i Bild skrev han: ”Flertalet arbetare är maskinbetjänter i ett storindustriellt sammanhang. Yrken suddas ut. Ar- betarna fungerar, maskinägarna bestämmer och deras svans – expertisen – tänker. Ett kultursamhälle kan inte vila på den grunden. En fungerande människa kan inte agera förhyrd handelsvara i åtta timmar om dagen och på fritiden leva in i fullvärdig musik eller söka livsmening hos litteraturens giganter”. Det är inte svårt att höra ett eko av August Palms ståndpunkt i ”magfrågan” i de orden, fast de materiella förhållandena nu inte handlade om att äta sig mätt utan om arbetets villkor. Det andra grundskottet riktade Fridell mot den beteendevetenskapliga funktionalismen och dess inriktning på anpassning (och synen på mot- stånd/”otrivsel” som missanpassning). Är inte ”vantrivsel” istället att be- traktas som en fullt adekvat reaktion på industriarbetets verklighet? frågade Fridell. Hans ironiserande förakt gentemot frasmakeriet hos tidens välvilliga själsdoktorer dryper i böckerna. Mot deras psykologiserande ville Fridell ställa en maktfråga – möjligheterna att påverka sitt arbete och sin arbets- plats och få del av sitt arbetes frukter: att ”vara med och dela och bestäm- ma”. Med arbetslivet i centrum (istället för brödet) för varje diskussion om bildning och kultur reste alltså Fridell en modern version av den gamla magfrågan. Vi ska återkomma till Fridelldebatten med en något mer nyan- serande blick senare - här ska bara konstateras att han länge var en ropan- des röst i öknen i arbetarrörelsens bildningsdebatt. Uppfattningen att bild- ning och kultur var en fråga för fritiden och till för att kompensera männi- skans nödvändigtvis ökade främlingskap och avpersonifiering i det moderna arbetslivet fortsatte att dominera. En central bakgrund till att arbetarrörelsen kunde hamna i denna position är den bildningssyn som vuxit fram under dess första halvsekel. För att undersöka detta måste vi gå tillbaka och titta närmare på vad som hände på denna front efter 1880-talets strid i magfrågan. 3. Även om den unga arbetarrörelsen sökte förverkliga en egen väg i sin bild- ningsverksamhet var inflytandet starkt från 1800-talets borgerliga bild- ningsidealism och personlighetsfilosofi.5 I det s.k. nyhumanistiska bildnings- 5 Detta är en tes som drivs kraftfullt i Per Sundgrens avhandling Kulturen och arbetarrörelsen – kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander. Detta i viss polemik mot Ronny Am- björnssons klassiska bok i ämnet, Den skötsamme arbetaren, som betonar det självständiga eman- cipationsetos som drev bildningsverksamheten i det tidiga 1900-talets Holmsund (liksom mot Bernt Gustafsson, som i sin bok Bildningens väg – tre bildningsideal i svensk /forts. nästa sida/
  • 12. 12 ideal som formades då stod individens utveckling till en harmonisk per- sonlighet i centrum. Här var bildning mera en fråga om karaktärsdaning än om kunskapsförmedling. Förstånd, känsla och vilja skulle förädlas i en strävan att förverkliga ”en bättre människa” som till fullo skulle kunna för- verkliga sina inre möjligheter.6 Detta måste vara ett självändamål – inte blott ett medel för att hävda sig i samhället eller yrkeslivet. Fokus låg på etisk och estetisk fostran med starka inslag av konst, musik och skönlitteratur och tonvikt på det klassiska, antika kulturarvet. Denna bildningssyn präglas vidare ofta av en tillbakablickande civilisationskritik med udden riktad det urbaniserade industrisamhället och de ”maskinmänniskor” som detta antogs producera. Bildning var att utanför och mot detta samhälle, genom att ”lyfta sig över” sina vardagsvillkor, möta mänsklighetens stora, tidlösa andar i kulturens skattkammare. Till det nyhumanistiska bildningsidealet hörde sålunda också starka inslag av förra sekelskiftets genikult. ”De många måste lära sig att respektera de få andligen högstående, massan måste respektera eliten”, som ABF:s studierektor Gunnar Hirdman uttryckte det. Men vid sidan av nyhumanismens bildningsidealism utvecklades också ett annat ideal – medborgarbildningsidealet. Dess ställning i arbetarrörelsen förstärktes genom att det hade direkta kopplingar till rörelsens politiska strävanden, ofta på ett mycket praktiskt plan. Här står människan mindre som individ och mer som samhällsvarelse i centrum. Bildningen ses som ett led i samhällets demokratisering, och betraktas i ett instrumentellt pers- pektiv med fokus på de kunskaper man behöver för att erövra och utöva sina medborgerliga rättigheter: språkkunskaper, organisationskunskap, kommunal- och statskunskap, men också insikt i sådan teknisk-natur- vetenskaplig och ekonomisk kunskap som kan främja samhälleliga framsteg. Inte minst Rickard Sandler var ivrig förespråkare för det senare slaget av kunskapsstoff. Medborgarbildningsidealet präglas av upplysningens för- nuftstro och tro på utbildning och uppfostran som vägen till mer jämlikt inflytande över samhällsutvecklingen. Det är därmed också främmande för den nyhumanistiska civilisationskritikens anatema över teknik, industri och modernitet. arbetarrörelse 1880-1930 hävdar att arbetarrörelsens förhållande till den etablerade kulturidealen karaktäriseras av ”självbildning” och ”kritiskt övertagande”). Sundgren menar att den nyhuma- nistiska bildningsidealismen blev ”ett dominerande inslag i arbetarrörelsens folkbildning under 1900-talets första hälft” (sid 136). En orsak till att Sundgrens och Ambjörnssons intryck av kulturlivet i arbetarrörelsen skiljer sig åt är utan tvivel böckernas olika fokus: Sundgren riktar blicken mot de mer programmatiska ställningstagandena och resonemangen i rörelsens ledning medan Ambjörnsson undersöker det kulturella livet på basplanet, ute i organisationerna. 6 Det finns en ambivalens i hela bildningsbegreppet som det förefaller svårt att komma ifrån. Ömsom talas det om människan som bildningsprocessens subjekt, som utifrån sina egna förutsätt- ningar ”förverkligar sig själv”, som ett frö som går i blom. Ömsom är hon ett objekt, en degklump på vilket en utifrån verkande skulptör i kraft av högre ideal, större kunskaper och bredare perspektiv formar ett konstverk. Ömsom handlar det om ett individuellt ”självbildningsprojekt”, ömsom om en kollektiv process av höjd kulturell standard i arbetarklassen som helhet. Dessa ambivalenser kan studeras i större detalj i Per Sundgren a.a. kap 2.
  • 13. 13 I verkligheten blandades dessa båda ideal i arbetarrörelsens bildningssyn och verksamhet. Ivar Lo-Johansson ger i sina memoarböcker Stockholmaren och Asfalt en smått dråplig bild av hur det kunde se ut när han engagerade sig i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i början av 1920-talet. Där blandades två helt olika kategorier medlemmar. Å ena sidan de som ut- bildade sig till fackliga och politiska företrädare och förkovrade sig i kom- munalkunskap och bokföring. Å andra sidan ”poeterna” som läste skön- litteratur och filosofi och trodde att världen skulle frälsas av samma skön- hets- och vishetsvärden som de själva blivit frälsta av. På en punkt förenades emellertid dessa båda bildningsideal, nämligen i sitt ointresse för arbetslivet. Vare sig om bildningen handlade om person- lighets- eller medborgarskapsutveckling hade det ingen beröring med män- niskors arbete och vardag. Att arbetslivet skulle kunna ha någon roll för människors engagemang och delaktighet i samhällets demokratisering var sålunda lika främmande för medborgarbildningsidealet som det var främ- mande för nyhumanismen att det skulle kunna medverka i människors per- sonlighetsutveckling och självförverkligande. Om arbetet överhuvudtaget figurerade i bildningsdebatten var det som ett hinder för ett fullvärdigt liv, en negativ konstant i människors tillvaro som det var bildningens uppgift att minimera genom att rikta blicken mot något annat, högre och värdefullare: individens andliga växt och/eller hennes medborgerliga delaktighet. Tidigt grundlades på så sätt den föreställning om bildning och kultur som kompen- sation för arbetslivets förkrympande inverkan, som vi sett återklinga i 1950- och -60-talens kulturpolitiska diskussioner. Men idéhistoriskt sett finns det faktiskt en tredje bildningstradition som ser annorlunda på detta – det polytekniska bildningsidealet, som söker för- binda bildning med produktivt arbete. Här söker man en kulturell hävstång genom att göra människor teoretiskt och praktiskt förtrogna med de vikti- gaste näringsgrenarnas allmänna vetenskapliga grundvalar och elementära arbetstekniker, samtidigt som de erbjuds insikter i deras roll i den samhäl- leliga produktionens totalitet. I svensk arbetarrörelses bildningstraditioner är emellertid detta ideal praktiskt taget fullständigt frånvarande.7 Att återknyta till och undersöka det polytekniska bildningsidealet är nå- got av det centrala ärendet i denna skrift. 7 Detta visas med full tydlighet i Thomas Ginners avhandling Den bildade arbetaren – debatten om teknik, samhälle och bildning inom ABF 1945-1970.
  • 14. 14 Det polytekniska bildningsidealet 1. Ska man söka ett svenskt avstamp i en presentation av ett alternativt bildningsideal kopplat till arbete och produktion stöter man framförallt på två gestalter: nationalskalden Erik Gustaf Geijer och förra sekelskiftets libe- rala skolreformator Fritjuv Berg.8 Den bild de flesta har av Erik Gustaf Geijer är väl som romantisk poet. Men i själva verket var han samtidigt en centralgestalt i det tidiga 1800- talets samhällsdebatt, länge på en konservativ ståndpunkt. Men i slutet av 1830-talet hade han under intryck av det framväxande kapitalistiska in- dustrisamhället börjat ifrågasätta hela det gamla ståndssamhället. Samtidigt började han treva efter hur en framtida samhällsordning skulle kunna se ut, med vägledning från såväl liberala som utopiskt-socialistiska tänkare.9 Han oroades såväl av proletariseringen av underklassen (den s.k. pauperismen) som av den nya borgerliga överklassens girighet. Han inspirerades av de upplysningsideal där människorätten borde vara lika för alla, och där upp- fostran och utbildning tillmättes en avgörande roll för att förverkliga detta ideal. En annan central del i hans åskådning var hans ”personlighetsprincip”: var och en måste ha friheten och rätten till självförverkligande, men inte som isolerad och självtillräcklig individ, utan i medvetande om de ömse- sidiga beroendeförhållandena människor emellan - i en anda av kristlig kär- lek till nästan. År 1845, tre år före sin död samlade Geijer dessa sina tankar i boken ”Om vår tids inre samhällsförhållanden”.10 Där kommer han in på produktionen och arbetets betydelse för att förverkliga personlighetsprincipens ideal. I det framväxande industrisamhället framtida utveckling ser han avteckna sig konturerna av en allsidigt bildad homo universale, samtidigt som produk- tionens vidgade sociala beroendeförhållanden skulle möjliggöra förverkli- gandet av gemensamhetstanken i hans personlighetsfilosofi: Industrins utveckling är ej annat än utvecklingen av det mänskliga arbe- tets gemensamhet. Detta, sig utvecklande, gemensamma är just intelli- gensens andel i arbetet, som oupphörligen tillväxer, liksom det enstaka arbetet representeras av den mänskliga kroppskraften, vars andel i arbe- tet tvärtom avtager. Det vill åter säga: Varav följer att det ideella arbetet 8 Om Geijer och Berg och deras roll i det polytekniska bildningsidealets återklanger i svensk idéhis- toria kan man läsa i Lars Lindström: ”Teknik och bildning – bidrag till en kritisk bildningsteori”, Studies in Educational Philosophy 2006:2/2007:1, Lärarhögskolan i Stockholm. 9 Det finns till och med de som i den äldre Geijers samhällsfilosofi vill se en föregångare till Marx – se exempelvis Per Meurling: Geijer och Marx – studier i Erik Gustaf Geijers sociala filosofi (Tidens för- lag 1983) 10 Om vår tids inte samhällsförhållanden är egentligen en samling av tre föreläsningar som Geijer höll år 1843. Den gavs ut i nyutgåva med förord av Per Nyström år 1980 (Tidens förlag).
  • 15. 15 å ena sidan, det materiella å den andra (i början skilda genom en så stor klyfta, att arbetarna inom varderas område ej ansågos tillhöra samma, lika berättigade, samhälle utan det förnäma och lärda arbetet blott ut- nyttjade det nedriga och olärda arbetet för sig som medel) småningom – och slutligen oförtänkt nog – befinna sig i bredd med varandra: de se- nare, ej mindre än de förra, med anspråk på en intelligent verksamhet. Det ålderdomliga språket kräver lite brottning, men när man väl trängt in i dessa rader ter sig Geijers tankar närmast kusligt profetiska. Det slående är också det påtagligt optimistiska framtidsperspektiv som Geijer målar upp vad gäller arbetets utveckling i industrisamhället. Han står fjärran från den bildningsidealistiska civilisationskritikens syn på arbetet som en aliene- rande kraft i människors liv. Utvecklingen skulle visserligen inte motsvara hans förhoppningar i det ”maskinbetjäntens” arbetsliv som skulle komma att karaktärisera den följande 100-150 åren. Men med det perspektiv på industrisamhällets utveckling han anlade skulle han utan tvivel beteckna detta som en systemets barnsjukdom. Men, för att inte gå framställningen i förväg, vi befinner oss ännu på 1800- talet, i industrialismens barndom. Dags att vända oss till den andre av de svenska pionjärerna för ett bildningsideal knutet till produktionens och arbetets utveckling, Fritjuv Berg. Han var riksdagsman och skolminister i Karl Staffs liberala regeringar under 1900-talets början. Som visionär skol- reformator förespråkade han redan på 1880-talet tankar om en gemensam bottenskola som pekade fram mot efterkrigstidens enhetsskolereform. En- vist och engagerat stred han mot de konservativa krafter i samhället som menade att alltför mycket utbildning av underklassen var onödig, ja rentav skadlig med tanke på att den resulterade i en ”halvbildning” med destruktiva konsekvenser både för individens lycka och för samhällets ordning. Bättre att var och en höll sig till sin läst, menade de konservativa, och för arbetarna räckte det med elementär läs- och skrivkunnighet, kristendomskunskap och rent praktiska ämnen. Argumentationen företer starka likheter med vad alliansregeringens skolminister Jan Björklund brukar säga om det miss- riktade i att betunga arbetarbarnen med alltför mycket lärdom (Björklund brukar ju också kalla sig liberal, uppenbarligen helt ovetande om det klass- iska konservativa synsätt han representerar). I ett i tidens debatt uppmärksammat föredrag betitlat Bildning och arbete gick Fritjuv Berg till motangrepp. Där skisserade han ett bildningsbegrepp där såväl det klassiska humanistiska bildningsarvet som det moderna industrisamhällets kunskap och visdom skulle kunna förenas. Vad gäller den första delen framhöll han att kroppsarbetaren inte var någon arbetsmaskin dygnet runt, utan på sin fritid borde få möjlighet att blicka in i kulturens skattkammare – en argumentation i samma liberal-radikala anda som Anton Nyström företrätt i striden om magfrågan, och som återklingar i Gunnar Hirdmans kompensationsteori ett halvsekel senare. Men det intressanta är
  • 16. 16 den andra delen - de nya bildningskrav och möjligheter som Fritjuv Berg såg i förlängningen av industrisamhällets utveckling. Den industriella arbetskulturens sätt att reducera människan till en maskinbetjänt var något som tillhörde det lägsta stadiet i de olika närings- grenarnas utveckling, menade han. I ett senare stadium avtecknade sig något annat. Den moderna produktionens väsen var nämligen högsta möj- liga användning av naturens krafter, och detta fordrade högsta möjliga fullkomning av tekniken, något som i sin tur måste bygga på högsta möjliga tillgodogörande av den mänskliga intelligensen. Och detta måste också gälla kroppsarbetarna. Men då måste man komma bort ifrån det sätt varpå utbild- ningsdebattens konservativa röster tillmätte kroppsarbetet, det ”materiella” arbetet, ett nödvändigtvis mycket snävt kunskapsinnehåll. Ett sådant synsätt menade han: … förbiser att även i yrkeslivet teori och praktik numera är så innerligt sammanflätade, att de knappast på någon enda punkt kunna umbära varandra. Man förbiser vad Geijer kallade ´intelligensens växande andel i det industriella arbetet´ (jmf ovan). Många kroppsliga sysselsättningar kräver ju ej blott en stark och flitig utan även en tänkande och kunnig arbetare. En massa yrken består i tillgodogörandet av fysiska och kemiska företeelser, vilka arbetaren bör känna för att rätt kunna använda. Till och med hos en barnflicka önskar nuförtiden alla förståndiga föräldrar någon insikt i fysiologi och hälsolära, och den tid då man hånlog vid tanken på en kokerska som visste något i fysik och kemi torde nu vara för alltid försvunnen. Återigen häpnar man över hur framsynta dessa 1800-talsröster ter sig idag – och hur svårt deras insikter, eller kanske man hellre ska säga fram- tidsvisioner, haft att göra sig gällande under den tid som förflutit sedan dess. Som sagt: i jämförelse ter sig det tidiga 2000-talets skolpolitiska ledar- gestalt, major Björklund, närmast dinosaurisk. (Intressant är också att Frit- juv Berg använder barnskötare och kokerskor som exempel – sysslor som långt in i 1900-talet knappt ens ansetts som ”riktiga arbeten”). En annan märklig sak är förstås att liberalerna Geijers och Bergs tankar om sambandet mellan arbete, produktion och bildning fick så ringa genklang i en arbetarrörelse som istället genomsyrades av tanken att bildningens uppgift var att kompensera arbetarna för utarmningen av arbetets vardag. 2. Man får således leta länge innan man hittar något som ens antydningsvis berör ett bildningsideal förknippat med arbete och produktion i den svenska arbetarrörelsens debatt. Dåvarande utbildningsministern Arthur Engberg
  • 17. 17 pläderade i en programskrift från 1938, ”Demokratins kultursyn”, för att arbetarna borde ha rätt till grundliga kunskaper i sitt arbete. Men det skedde i allmänna ordalag och mest i förbigående. Efterkrigsprogrammet snuddade vid frågan i samband med förslagen om en utbyggd företags- demokrati. För att förverkliga en sådan gällde det att skapa ett ökat positivt intresse för produktionen bland de anställda, vilket också hade en dimen- sion av kunskap och bildning: företagsdemokrati sades ”förutsätta att de erhåller kännedom om de tekniska och ekonomiska driftsproblemen”. Men i den utbildningsverksamhet som de fackliga organisationerna kom att organisera efter det att ett centralt företagsnämndsavtal slöts mellan LO och SAF intog teknik, arbetsorganisations- och produktionsutveckling en mycket blygsam plats, och mer inskränkt företagsekonomiska frågor dominerade helt. 1940-talets svaga ansatser till att föra in ett arbetslivsinriktat perspek- tiv på folkbildningsarbetet drunknade sedan snart i den bildningsdiskussion som vi sett helt kom att domineras av kompensationsteori och trivselretorik – och med ett fokus på skolreformer som den arena där det moderna sam- hällets kunskapsbehov skulle tillgodoses. Enstaka avvikande röster förekom dock, ibland från oväntat håll. År 1964 intervjuades den finske författaren Väinö Linna i ABF:s tidning Fönstret – hans stora torpartrilogi Under polstjärnan hade just givits ut på svenska. I intervjun kom han in på något som han kallade ”produktionskulturen” i samhället (han hade själv en mångårig erfarenhet av industriarbete under tidig efterkrigstid). Han menade att arbetet i fabrik eller annan produktion enligt hans mening också borde betraktas som en slags kulturverksamhet. Att skilja denna materiella kultur från den ”riktiga”, dvs. andliga, var enligt hans mening ett i grunden orealistiskt sätt att betrakta både människans och samhällets kulturutveckling. Så dyker ”magfrågan” upp igen i en ny formulering och nytt perspektiv. Men bara några få röster nappade på Linnas tankar. Den blivande sekre- teraren i låginkomstutredningen Per Holmberg ställde frågor i en uppföljan- de artikel: hur påverkades den enskilda människan av sitt dagliga arbete? Vilken betydelse hade den sociala och estetiska miljön på arbetsplatsen? Men det var ju inte riktigt detta som Linna hade talat om. Vi får gå tillbaka till 1800-talet igen i och återuppta vårt sökande efter det polytekniska bildningsidealets rötter. Vi hamnar då naturligt nog hos den som kanske mest brukar förknippas med detta ideal – Karl Marx. 3. För Marx rådde ett dialektiskt beroendeförhållande mellan människors bild- ning och samhällets produktionsförhållanden. När det gäller hur dessa för- hållanden utvecklades förde han resonemang som har starka likheter med det Geijer och Berg talade om i termer av ”intelligensens växande andel i det
  • 18. 18 industriella arbetet”. Kapitalismens rastlösa jakt på nya möjligheter att ackumulera kapital och öka dess avkastning med hjälp av nya insatsvaror, arbetsbesparande maskiner och tekniker och organisatoriska innovationer skulle komma att betyda ett fortgående ”förvetenskapligande” av produktio- nen, där större och större delar av det samlande vetandet i samhället ”maga- sineras” i produktionsprocessen. För att beskriva denna utveckling använde Marx begreppet ”den allmänna intelligensens” tillväxt. En förbisedd sida av hans syn på arbetet under kapitalismen, där uttol- karna annars mest uppehåller sig vid hans alienationsteori, var den vikt han lade vid att arbetarna skulle göras delaktiga i denna tillväxt och de möjlig- heter han ansåg öppnade sig på detta område. I en adress till Första Interna- tionalens Generalråd11 skisserade han en strategi för detta som byggde på att utbildningssystemet i samhället integrerades i det samhälleligt-produk- tiva arbetet. Här skulle invigningen av barnen och ungdomen i hanteringen av de enskilda yrkenas elementära arbetsredskap och handgrepp förenas med en polyteknisk allmänbildning, som handlade om att ”förmedla de all- männa vetenskapliga principerna för alla produktionsprocesser”. På detta sätt ville Marx inte bara spränga de gränser det traditionella bild- ningsbegreppet drog upp gentemot arbete, teknik och produktion. Lika cent- ralt i det nya polytekniska bildningsbegreppet är hans betoning av att den skolning detta skulle handla om skulle beröra ”alla produktionsprocesser” och ”alla yrken”. Det handlade alltså om något annat och mer än ren yrkes- utbildning. Här var hans bildningssyn nära förknippad med den större vision som vägledde hans tänkande om arbetet, nämligen att bryta ned den kapitalistiska arbetsdelningen och dess destruktiva inverkan på människors själsförmögenheter – att ”ersätta specialindividen, som bara har en sam- hällelig specialfunktion, med den fullt utvecklade totalindividen, för vilken olika samhälleliga funktioner är verksamhetsformer som avlöser varandra”, som han skriver i Kapitalets första band. Genom sin ständiga revolutione- ring av vetenskap och teknik i produktionens tjänst och den tillväxt av ”den allmänna intelligensen” detta innebar, öppnade kapitalismen portarna för en ”universell” människa som var otänkbar i tidigare produktionssätt, där arbe- taren och hans produktionsmedel var ”bundna till varandra som snigeln till snäckan”.12 Allteftersom den moderna storindustrin utvecklades och arbetarklassen vann ökat politiskt inflytande skulle människan mer och mer förhålla sig som ”övervakare och regulator”, och detta inte bara i förhållande till den enskilda del av produktionsprocessen de var verksamma i, ja, inte bara till produktionen i stort utan till och med till hela den samhälleliga ”kombi- nationen av mänskliga aktiviteter och utveckling av mänsklig samverkan”. Arbetet och produktionen var i Marx ögon ingen avskild, stängd enklav i 11 Die Arbeit von Frauen und Kindern, 1886, refererad i Lars Lindström a.a. 12 Det är viktigt att betona att Marx´ idéer på detta område egentligen inte bara handlade om arbetarklassen – mutatis mutandis gällde att alla arbeten i samhället genom arbetsdelningen blev stympade och stympande.
  • 19. 19 samhället. Den var inbäddad i ett större sammanhang av politisk makt, mänsklig kommunikation och samverkan. Detta betydde att det polyteknis- ka bildningsideal Marx förespråkade ingalunda var något han ville avskilja från och ställa mot de gängse nyhumanistiska eller medborgarskapsidealen. Hela hans bildningssyn bottnade i upplysningstanken om en ”universell” människa med insikt både i modern vetenskap och teknik och i kulturens etiska och estetiska arv. Han var ett barn av den upplysningsfilosofi där humanistisk och naturvetenskaplig-teknisk allmänbildning var integrerade. En fråga man kan ställa är förstås om Marx här talar om en möjlighet som skulle öppnas i det högt utvecklade, församhälleligade produktionssystem som kapitalismen skulle komma att forma, en potential som emellertid inte skulle kunna förverkligas förrän i ett framtida socialistiskt samhällssystem. Det finns ju ett överflöd av andra resonemang som Marx förde om arbetets alienation som handlar om hur arbetets produkt och samhällets produk- tionsapparat under kapitalistiska samhällsförhållanden var dömd att för ar- betaren förbli en ”främmande kraft” att underkasta sig. Här framstår arbetet under kapitalismen som till sin natur ett alienationens rike. Det synsättet har väl varit dominerande i det sätt man efter Marx´ tid konstruerat något man kallat ”marxismen”: den ”universella” människan var förbehållen det socia- listiska framtidssamhället. Ett annat möjligt synsätt är emellertid att detta är en fråga om något som han i andra sammanhang (i kapitlet om krediten i Kapitalets tredje band) talat om i termer av en socialistisk kraft som kunde växa fram inom kapi- talismens ramar. Det är utan tvivel ett sätt att tolka och bruka Marx´ analy- ser av det kapitalistiska samhället som är mer fruktbart om man vill forma en reformistisk strategi. Vad Marx ”egentligen” tyckte kanske inte är så väldigt intressant. Intressant i denna debatt är däremot att den förra stånd- punkten ovan – alienationsperspektivet – under nittonhundratalet varit mycket inflytelserikt inom vad som kallats ”den västerländska marxismen”, där den i viss utsträckning gått i förening med en äldre tradition av tradi- tionalistisk kritik av det moderna industrisamhället. Inom denna tradition har marxismens polytekniska bildningsvisioner drunknat i en antikapita- listisk civilisationskritik som inte lämnat några utvägar ur arbetarens för- främligande i arbetslivet, samtidigt som det lämnat dörren öppen för ett inskränkt bildningsideal. Vilket för oss tillbaka till Folke Fridell och den debatt om hans böcker som vi var inne på ovan. 4. Folke Fridells kritik av det moderna industriarbetet möttes till övervägande del (om än inte helt) av negativ kritik i arbetarrörelsens mer officiella organ. Hans kritiker menade i mer eller mindre kategoriska ordalag att hans bild av
  • 20. 20 arbetets degradering bland ”maskinbetjänterna” var överdriven och ensidig. Han sades bortse från eller missakta fackföreningsrörelsens ansträngningar att förbättra arbetarnas villkor. Han sades också – en typ av kritik som för övrigt drabbat flera andra av arbetarförfattarna – nedvärdera arbetarna genom att beskriva dem som fega och inskränkta ”dyngmänniskor”.13 Hans negativa beskrivning av deras verklighet sades visa att han genom sitt skrivande avlägsnat sig från sin klass. Frågan var rentav om inte hans vantrivsel djupast sett var ett resultat av en avvikande personlighet hos författaren, med rötter i hans barndomsupplevelser. Även kommunisterna var kritiska. Fridells skildring gav ”platt intet – annat än pessimism”, skrev Ny Dags recensent.14 Fridells kritiker har inte kommit väl ut i eftervärldens ögon, och visst framstår det som att många av hans kritiker i debatten avsiktligt blundade för eller förskönade den verklighet Fridell skrev om. Men det finns anled- ning att något nyansera den bild vi har idag av Fridell som ensam sannings- sägare i strid med en oförstående omvärld. Kanske man hellre ska karaktäri- sera striden som en dialog mellan döva. Helt sant var inte kommunisternas påstående att Fridell inte gav något alternativ till det industriella arbetets maskintjänst. Han talade ju om möjlig- heten att få vara med och ”dela och bestämma”. Men detta byggde på förut- sättningen att den kapitalistiska storproduktionen kunde ersättas med små- skaliga verksamheter bedrivna i kooperativ form. Som motbild mot det ur- bana, industriella arbetets centralstyrda och storskaliga mekanisering av såväl arbetet som tillvaron i övrigt genomsyras Fridells författarskap av en tillbakablickande utopi – mot ett liv närmare naturen i ett idealiserat bya- lagssamhälle och en självstyrd hantverksproduktion. Det var, som vi varit inne på, ett synsätt som inte saknade resonansbotten i den nyhumanistiska flygeln inom arbetarrörelsens bildningstradition, där kritiken av kapitalis- men närmast sömlöst gled över i en kritik av hela den moderna, ”mekani- serade” tillvaron.15 (Lika väl klingade den samman med den västerländska 13 LO-skolans studierektor Torvald Karlbom anlade till och med moteld genom att i en bok med titeln Blodprov på arbetsglädjen samla 34 uppsatser från elever på Brunnsvik, som gav en alterna- tiv, mer positiv bild av det moderna arbetslivet jämfört med Fridells förmenta svartmålning. 14 Delvis kan nog den negativa attityd som Fridells samhällskritik mötte också förklaras av att den- ne var organiserad syndikalist – liksom en annan arbetarförfattare något senare, Kurt Salomonsson som möttes av samma avståndstaganden. 15 Mest utpräglat finner vi denna civilisationskritiska tendens hos personer som Brunnsviks förste rektorn, Karl-Erik Forsslund och Carl Lindhagen, som en tid tillhörde den socialistiska vänstern men återvände till socialdemokratin och slutade som borgmästare i Stockholm – i åren 1919-23 var han ordförande för Humanistiska Förbundet och redaktör för dess tidskrift med den karaktäris- tiska titeln Sol och Jord. Även studiecirkelns fader Oscar Olsson måste räknas till denna strömning. I en programmatisk skrift från 1920-talet, Folklig Konstuppfostran förklarade han att hela samhälls- utvecklingen gått fel, och då handlade det om det moderna livet som helhet – om hur ”den egna gården med dess under generationer framvuxna stil och traditioner efterträddes av den hyrda lägenheten, där man kom och gick, utan möjlighet för personlig smak och stil att finna fäste. Mass- produktionen i förbrukningsvaror efterträdde hantverket, och i massproduktionen fanns inte utrymme för personlig smak och stil, som varit så utmärkande för den/Forts. nästa sida/
  • 21. 21 marxismens alienationsidéer, vilket hade betydelse för Fridells mottagande i det sena 1960-talets nyvänster). I den tidiga efterkrigstiden skavde detta slag av civilisationskritik mer än någonsin mot de frågor som stod i centrum för den samtida socialdemo- kratin och fackföreningsrörelsen. Kritiken mot Fridell måste sättas in i ett sammanhang – arbetarrörelsen på tröskeln till den fulla sysselsättningens välfärdsstat. Vid samma tid som han skrev sina romaner arbetade man i fackföreningsrörelsen på att utforma en reformstrategi för efterkrigstidens kapitalism. Nya exportmarknader öppnades i återuppbyggnadens Europa, samtidigt som det rådde brist på arbetskraft och andra insatsvaror här hemma. I USA hade under de gångna decennierna, och inte minst under krigsåren, nya produktionsmetoder vuxit fram, gentemot vilka gängse ordning på produktionens område på denna sida Atlanten framstod som föråldrad och orationell. Sammantaget byggdes i denna situation upp ett starkt tryck på strukturomvandling – att driva på moderniseringen av industrin, snabba upp utslagningen av näringar med lägre produktivitet och i rådande knapphetstillstånd effektivisera arbetskraftsanvändningen. Att deterministiska tankegångar som vi sett i denna situation växte sig starka i arbetarrörelsen var inte så underligt. Perspektivet var att den som inte förmådde hänga med och ta de nya möjligheterna i bruk var slagen till slant och dömd att rasa tillbaka ner i mellankrigstidens depressioner. Men så helt deterministisk var inte arbetarrörelsen. Samtidigt som Fridell publicerade sina böcker satt man i LO-borgen och funderade på en strategi för hur man genom att rida på strukturomvandlingens oemotståndliga våg skulle kunna åstadkomma ökad jämlikhet – det som sedermera skulle kallas den Rehn-Meidnerska modellen.16 För en arbetarrörelse upptagen av sådant strategiskt tänkande framstod det slaget av tillbakablickande utopier som låg i förlängningen av Fridells kritik av den industriella civilisationen som irrelevanta och rentav en smula irriterande. Andra frihetsfrågor stod i centrum för arbetarrörelsen än dem Rivar-Bohm ville resa. Arbetarklassens emancipation som producent hamnade obönhörligen i skuggan av dess befri- else från beroendet av marknadskrafterna - det Gösta Rehn talade om som ”vingarnas trygghet”: att stärka arbetarnas ställning på arbetsmarknaden genom en dekommodifierande kombination av ökad rörlighet och social trygghet. Ställvis kan man åtminstone antydningsvis utläsa mer explicita resone- mang i den andan hos Fridells kritiker. I en artikel i Fönstret menade exem- pelvis Bo Carlsson från LO att vad Fridells kritik blottat egentligen var ett handgjorda varan. Industrivaran var själlös, då hemslöjdsprodukten besjälats av den glädje, som den skapande handen och tanken kunnat lägga i den”. 16 Den Rehn-Meidnerska modellen byggde på fyra pelare: (1) solidarisk lönepolitik för att driva på strukturomvandlingen och öka den samlade produktiviteten i samhället, samtidigt som löneklyftor- na hölls tillbaka. (2) Aktivarbetsmarknadspolitik för att möjliggöra för arbetarna att klara det öka- de omställningstrycket. (3) En stram ekonomisk politik för att hålla nere och ”socialisera” vinsterna i ekonomins expansiva delar. (4) generell välfärdspolitik, framförallt starka trygghetssystem.
  • 22. 22 informationsproblem där svaret var att förbättra upplysningen bland LO- medlemmarna om sambandet mellan välfärdens nivå och rationaliseringen av produktionen. I en skrift från SSU-kongressen år 1949, Människan och ar- betet, uppmanades de samtida arbetarförfattarna att ta ett bredare sam- hällsansvar, och underordna sitt skrivande under det större samhällsintres- set av en väl fungerande och effektiv produktionsapparat. Torvald Karlbom kritiserade Fridell för att han inte förstod eller ville finna sig i vad som var arbetarrörelsens huvudlinje, nämligen att arbetarnas möjlighet att nå en kulturell lyftning i det rådande samhället av nödvändighet måste förverkli- gas ”inom ramen av en modern storindustri baserad på tempoarbete” – underförstått: att återupprätta en hantverksbaserat bysamhälle var ingen framkomlig väg. Det är i det ljuset som Fridell-debatten framstår som en dialog mellan döva. Lika lite som kritikerna hade något annat recept än kompensations- teorin på hur en kulturell lyftning skulle åstadkommas på basis av stor- industrins tempoarbete, lika lite fanns det någon trovärdighet i Fridells visioner av småskalig hantverkskooperation. Man skulle kunna säga att hela debatten präglades av att samhället inte var moget för de frågeställningar Fridell reste. Men man skulle också kunna hävda att oförmågan hos hans kritiker att hantera dem delvis bottnade i en inskränkt kultursyn – från- varon i svensk arbetarrörelse av ett polytekniskt bildningsbegrepp kopplat till produktionens utveckling och möjligheterna att på dess grund göra arbetarna delaktiga i ”den allmänna intelligensens” utveckling. Också Fri- dells kritik kanske hade tagit sig delvis andra, mindre pessimistiska vägar, om en sådan tradition funnits. Fridells frågor förblev sålunda obesvarade och karaktären av dialog mel- lan döva skulle Fridelldebatten bevara ända fram till 1960-talets slut17. Men då dök de upp igen, vilket visar hur hans kritik mot den tayloristiska arbets- kulturen bevarat sin relevans och överlevt det tämligen massiva motstånd de mötte. Fridell-debattens återkomst i spåren av revolten mot taylorismen i skiftet mellan 1960- och -70-tal blev i själva verket en viktig språngbräda för den förnyelse av arbetarrörelsens arbetslivspolitik, som först resulterade i 1970-talets arbetsrättsliga reformer och sedan i de idéer om ”det goda arbe- tet” som Metall formulerade i mitten av 1980-talet. 17 I början av detta årtionde, på toppen av efterkrigets expansiva strukturcykel, kom debatten i repris då DN:s kulturredaktör Olof Lagercranz i en artikel i Fönstret ställde frågan varför författare som Fridell och Kurt Salomonsson mötte sådant motstånd i den etablerade arbetarrörelsen. I den efterföljande debatten kan man säga att arbetarrörelsens förstockade oförståelse nådde ett botten- läge. Metallarbetarens redaktör Gösta A Svensson började i känd stil med avfärda författarnas bild av arbetslivet som ensidigt. Det var först när dessa författare lämnat arbetslivet som de plötsligt upptäckt hur själsdödande det var. Arbetarna för sin del hade föga behov av deras ”expeditioner”. Det Fridell kallade ”maskinbetjäning” var helt enkelt vår tids yrkesarbete, och det fanns ingen väg tillbaka till hantverkets värld. Fönstrets redaktör Sven-Åke Dahlberg fyllde på: problemet var män- niskors negativa attityder och värderingar, lösningen var en aktiv och fostrande kulturpolitik som hos ungdomen skapade förståelse och uppskattning av allt slags arbete. Att måla ut arbetet i ”fulla sysselsättningens samhälle” som en plåga var en myt som bara skapade otrivsel – frågan var om det inte rentav ledde till maskning och produktionsbortfall!
  • 23. 23 Från 1970 till -90-talet: det goda arbetet och den tysta kunskapen Om man så vill kan man beteckna 1970-talets arbetsrättsliga offensiv som ett stort upplagt försök – om misslyckat eller ej är en annan sak - att förverk- liga Fridells vision om arbetarnas rätt och möjlighet att ”dela och bestäm- ma”, fast inom ramen för ett modernt industrisamhälle. Två av dessa refor- mer intar i det sammanhanget en central plats, dels Medbestämmandelagen, dels LO:s förslag om löntagarfonder. Medbestämmandelagen, och dess följ- der i form av Utvecklingsavtalet mellan Metall och Verkstadsföreningen, var i sin tur – vid sidan av 1970-talets växande debatt om arbetsorganisations- frågorna - avstampet för Metall rapport Det goda arbetet från år 1985. I Rudolf Meidners förslag om löntagarfonder var arbetets utveckling inget huvudämne, men där fanns ett lite undanskymt resonemang som – åtmin- stone potentiellt - hade en viss sådan koppling.18 Förslaget byggde ju på en konstruktion där det kapital som genererades av vinstdelningssystemet i företagen genom riktade emissioner skulle omvandlas till aktier. Dessa skulle samlas i en ”utjämningsfond” som till sig skulle ha knutet branschråd, vars centrala uppgift åtminstone till en början skulle vara att stödja det fackliga inflytandet i företagen. En lite bortglömd tankegång i förslaget var att allteftersom avkastningen på dessa aktier ökade så skulle en del av dessa medel kunna fonderas för användning till utbildningsinsatser. I förslaget talas dels om utbildning av de fackliga företrädarna i företagsstyrelserna, men också om skapandet av ”ett löntagarnas utredningsinstitut” och ett eget ”personal-administrativt institut”, samt även mer allmänt medel till forsk- ning i facklig regi för att öka kunskaperna om och generera nya idéer om arbetslivets utveckling. Kort sagt: en del i löntagarfondsvisionen var att skapa förutsättningar för en fackligt baserad kunskapsutveckling rörande arbetets organisering och andra förhållanden ute i företagen, inklusive de olika branschernas investe- rings- och innovationsbehov. Några explicita hänvisningar till en bredare polyteknisk bildningsprocess i arbetslivet görs visserligen inte i fondförslaget, men visst ligger sådana tankar ”i tangentens riktning”. Att någon form av kollektiv kapitalbildning i samhället delvis skulle kunna utgöra en plattform för detta är utan tvivel ett arv från löntagarfondsdebatten att fiska upp och föra vidare. 18 Den bästa beskrivningen av löntagarfondsförslaget finns i Lars Ekdahls Meidnerbiografi, band 2 sid 249ff.
  • 24. 24 1. Löntagarfondsidéerna skingrades som bekant snabbt i det tidiga 1980-talets politiska och ideologiska strömkantring. Mer bestående var de idéer som lades fram i Metalls utredning Det goda arbetet på dess kongress år 1985. Rapporten framstår i ett bredare perspektiv som fackföreningsrörelsens första samlade svar på en diskussion om arbetets utveckling som blivit allt livligare under 1970-talet. Fridell-debattens obesvarade frågor spökade i bakgrunden. I gruvkonflikten i åren 1969-70 hade arbetarna rest parollen ”Vi är människor – inte maskiner”, en paroll som fortsatte att eka genom den rad av vilda strejker som följde. I Norge hade redan på 1960-talet försök med s.k. självstyrande grupper väckt frågor om att en annan arbetsvärld kunde vara möjlig. I vetenskapliga sammanhang hade forskning dragits igång i anslutning till Arbetarskydds- fonden, med fokus på konsekvenserna av automationens frammarsch i industrin. Där hade också den amerikanske forskaren Bravermans teser om arbetets lagbundna utarmning under kapitalismen, manifesterat i tayloris- mens segertåg, väckt ökad uppmärksamhet. I spåren av 1970-talets industrikris hade nya tendenser och villkor för arbetslivets utveckling blivit synliga. Också arbetsgivarna trevade efter något nytt i en situation där produktiviteten stagnerade och de tayloristiska organisationsmodellerna verkade ha uttömt sin rationaliseringspotential. Redan i slutet av 1970-talet publicerade SAF skriften Annorlunda fabriker med nya tankar om ”flödesgrupper” och decentraliserade verkstäder. Där betonades ännu en orosfaktor, nämligen en sektoriell arbetskraftsbrist till följd av att ungdomen tenderade att fly taylorismens själlösa industriarbete. Ett klassiskt reformläge hade börjat avteckna sig på arbetsorganisatio- nens område: arbetsgivarna hade problem och sökte lösningar – om fack- föreningsrörelsen hade något att erbjuda så var detta ett gyllene tillfälle. Allt detta hade berett marken för Metalls idéer om det goda arbetet. Rap- porten utgick från en analys av de nya tendenserna i arbetslivets utveckling sedan industrikrisen, som i eftervärldens perspektiv framstår som mycket framsynt.19 Bland annat uppmärksammades att den tekniska utvecklingen skulle göra tillverkningen mer flexibel och kundorderstyrd, att integrerade, flödesstyrda produktionssystem skulle minska effektiviteten i horisontell arbetsdelning och möjliggöra plattare arbetsorganisationer, och att olika funktioner inom företagen skulle integreras. Sammantaget skulle detta krä- va att de anställdas eget ansvar, initiativ och kunnande togs tillvara bättre. Företagen skulle forma egna strategier för att möta sådana krav, något som riskerade att leda till att de fackligt organiserade kollektiven i arbetslivet försvagades. Facket måste formulera en motstrategi. 19 Författare till kongressrapporten var två KTH-utbildade civilingenjörer, Ingemar Göransson och Christer Marking – i den meningen kan man betrakta idéerna kring det Goda Arbetet som ett exem- pel på det samspel med forskningen som tillhör den sociala ingenjörskonstens bästa traditioner i svensk arbetarrörelse.
  • 25. 25 Rapportens huvudkapitel presenterade sedan nio principer om ”det goda arbetet”: 1. Trygghet i anställningen 2. Rättvis fördelning av produktionsresultatet 3. Demokratisering genom utveckling av Medbestämmandelagen20 4. Grupporganiserat arbete för att motverka polarisering och utarmning av yrkeskunnandet 5. Skapandet av ”hela” arbeten för att utveckla yrkeskunnandet 6. Utbildning som del av arbetet 7. Arbetstiderna ska anpassas till individernas sociala behov 8. Jämlika villkor – starka och svaga individer ska ha samma förutsättningar 9. En arbetsmiljö som minimerar olycksfall- och ohälsoproblem. De nio principerna skulle förverkligas i en tvådelad strategi. De ena var inriktad på arbetsplatsen i form den s.k. trebenta pallen: en reglerad befatt- ningsutveckling stödd av nya löneformer - en gruppbaserad arbetsorgani- sation - utbildning som del av arbetet. Den andra, mindre omtalade delen, hade ett bredare samhällsekonomiskt och näringspolitiskt perspektiv och förespråkade en aktiv teknik- och industriutvecklingspolitik som skulle for- mas i samspel med det arbetsorganisatoriska reformarbetet – inklusive för- stärkta forskningsinsatser kring arbetets problem. I detta sammanhang betonade rapporten att facket måste ges ”ett avgörande inflytande över de bidrag och insatser som samhället tillför ett företag”.21 Att i större detalj följa hur Metalls projekt Det Goda Arbetet utvecklats ligger utanför ämnet för denna rapport – en utförlig redogörelse torde kom- ma i det stora historieverket kring Metalls historia vars sjätte del är under framställning. Med tanke på den centrala roll som idéerna om det goda arbetet spelat i fackföreningsrörelsens debatt finns det emellertid anledning att titta lite närmare på hur dessa idéer förhåller sig till vårt ämne om arbetet som bildningshärd och de frågor kring kunskapsutveckling i arbetet som det polytekniska bildningsidealet väcker. 20 Lagreglerna i MBL syftade att omsättas i avtal mellan parterna, vilket på Metalls område blev en utdragen process på grund av att arbetsgivarparten segdrog på frågan, och först år 1983 kom det s.k. Utvecklingsavtalet. 21 Under 1970- och 80-talen drogs en rad offentliga projekt igång på arbetslivets område baserade på olika fondkonstruktioner. Mönstret var Arbetarskyddsfonden från år 1972, finansierad genom en arbetsgivaravgift om 0,13 procent. Den ombildades senare till Arbetsmiljöfonden, som bl a finan- sierade den omfattande forskning som utfördes inom det s.k. LOM-programmet (se nedan). Det fristående statliga forskningsinstitutet Arbetslivscentrum startades år 1977. År 1985 bildades Förnyelsefonderna, baserade på vinstavsättningar från företagen. Störst i denna fondflora var den stora Arbetslivsfonden år 1990 där 1,5 procent arbetsgivaravgifter under 15 månader – sammanlagt 15 miljarder kronor – skulle avsättas för satsningar i projekt i företagen, framförallt för att minska utslagning och sjukfrånvaro, men även för att stimulera arbetsorganisatorisk utveckling. Projektet avbröts tämligen abrupt år 1995. Samma år samordnades delar av de nämnda forskningsinsatserna i det nybildade Arbetslivsinstitutet, som lades ner av Reinfeldt-regeringen år 2007.
  • 26. 26 2. Den allmänna bilden man får inför frågan ”vad hände med det goda arbe- tet?” är att även om de frågor om arbetets utveckling som väcktes år 1985 fortsatte att vara aktuella i förbundets verksamhet så fullföljdes aldrig projektet riktigt.22 En näraliggande förklaring är förstås att 1990-talskrisens massarbetslöshet och den ökade otryggheten i industrins anställningsförhål- landen tvingade fram en omprövning av förbundets strategier i defensiv riktning. Tilltagande problem med ohälsa och utslagning, som riktade fokus på arbetsmiljöfrågorna och särskilt då belastningsskadorna, verkade i samma riktning. I de olika uppföljningar av projektet som gjordes konstaterades också gång på gång att arbetets utveckling i väsentliga avseenden gick i motsatt riktning jämfört med ambitionerna och de mer optimistiska perspektiv som analyserna från 1980-talets början pekat fram emot. Redan i 1989 års kongressrapport (Solidarisk arbetspolitik) konstaterades att den positiva ut- veckling man sett tendenser till i början av decenniet avstannat och delvis gått åt fel håll.23 Utvecklingen var i själva verket dubbelriktad, med dekvalifi- cering och rekvalificering av arbetet samtidigt – en början på de polarise- ringstendenser som svensk fackföreningsrörelse skulle få ökade bekymmer med. Än mer betydelsefullt för att projektet gick i stå är kanske förändringen i arbetsgivarpartens positioner. I slutet av 1970- och början av 1980-talet hade dessa ännu karaktäriserats av en prövande, trevande inställning. Man var medveten om att de gamla rationaliseringskoncepten inte dög, och det fanns en öppenhet för nya tankar – även de som kom från fackligt håll. På 1990-talet blev situationen ganska abrupt annorlunda. Röda siffror i bok- sluten gav anledning till massiva insatser för att på kort sikt öka produk- tiviteten och minska kostnaderna. För sådana snabba rationaliserings- insatser fann man inspiration i form av en flod av nya koncept, huvud- sakligen hämtade från Förenta staterna. De hade alla inriktning på manage- ment – dvs. strategier där utgångspunkten är hur verksamheter ska styras (”ledarskap”, som det hette i svensk översättning). Man tvekade inte längre. Man visste hur man skulle göra, och då blev i ett slag de fackliga idéerna irrelevanta. Lösenordet hette Lean production, en amerikansk översättning av de produktionskoncept som i resursbristen efter kriget börjat utvecklas i Japan24, med fokus på att reducera överflödiga resurser och fel/spill i produktionsprocessen genom ett kontinuerligt för- 22 Motsvarande idéer togs upp också av andra förbund vid samma tid, exempelvis, Statsanställdas Förbunds Både hjärna och hand, Industrifackets Det Utvecklade Arbetet och LO-rapporten med sam- ma titel till kongressen år 1991. 23 I rapporten beräknade man att 50 procent av arbetena var att karaktärisera som lågkvalificerade, 35 procent medelkvalificerade och 11 procent högkvalificerade – stort utrymme för lärande och problemlösning fanns bara i 11 procent av arbetena på förbundets verksamhetsområde. 24 Bibeln i sammanhanget var en av MIT 1990 utgiven bok av James Womack, The Machine that Changed the World.
  • 27. 27 bättringsarbete.25 Den mobilisering av de anställdas engagemang och initia- tiv som det sistnämnda krävde hade man också färdiga modeller för i form av individuella, materiella incitamentsprogram av olika slag, som inte hade mycket gemensamt med de avtalsbaserade, kollektiva befattningsutveck- lingssystem som föreslagits i Det Goda Arbetet. Om facken tänkt sig utveckla nya arbetsorganisationer i dialog med företagen ställdes de därmed istället allt oftare inför färdiga koncept intro- ducerade av utifrån inhyrda organisationskonsulter. Metall intog inlednings- vis en mycket kritisk hållning till Lean-konceptet – det innebar en ”radikal skärpning av fabriksregimen, befälsordningen och lydnadsplikten”26, och öppnade för stress och belastningsskador. Under 1990-talets och framåt övergick man till att ”gilla läget” i så måtto att Lean i olika utformningar uppenbarligen var vad man hade att handskas med i fortsättningen. Vad det därmed gällde var att hitta former för att omforma Lean efter svensk arbets- organisatorisk tradition – att så att säga så långt möjligt sammanjämka lean med ”det goda arbetets” principer, samt att bryta det läge där frågan om arbetets utveckling lagts i händerna på externa konsulter.27 En annan faktor man inte kan bortse från var att trycket och engage- manget från de bredare medlems- och förtroendemannalagren för att gripa sig an med det mycket komplicerade och trögarbetade fält som arbetsorga- nisationsfrågorna utgör ofta saknades, eller ganska snart dränktes i frustra- tioner. Detta avspeglades i de relativt fåtaliga motioner i frågan som lämna- des in till förbundets kongresser. Dessa koncentrerade sig kring vissa delar av niopunktsprogrammet, företrädesvis frågor kring lönesystem och arbets- miljö. I en kritisk rapport från år 1995 klagade man från förbundet över svårigheterna att ”få genomslag för frågan i organisationen”. Slutligen tillkommer en tydlig tyngdpunktsförskjutning i synen på refor- meringen av arbetslivet, som inte bara karaktäriserade Metall utan fackföre- ningsrörelsen som helhet, nämligen den alltmer centrala roll som det man kallade ”kompetensutveckling” kom att spela i all diskussion om arbetslivets och arbetsmarknadens utveckling. På kongressen år 1999, med rubriken Kunskap och utbildning, dominerade detta tema helt, och förbundsordföran- den Göran Johnsson konstaterade i sin föredragning om arbetets villkor, i direkt anslutning till Det Goda Arbetet, att ”utbildning och kompetensutveck- ling är nyckeln”. Denna fråga dominerade också motionerna på denna punkt, som utmynnade i att förbundet beslöt arbeta för en trepartsöverenskom- melse om verksamhetsrelaterad kompetensutveckling på betald arbetstid. Kravet var att 10 procent av arbetstiden skulle ägnas åt utbildningsinsatser 25 En Metall-utredning från år 2002 konstaterade att 65 procent av alla arbetsplatser inom förbun- dets verksamhetsområde i någon form tillämpade Lean-konceptet. 26 Citatet ur den rapport som tre forskare lämnade efter studiebesök i Japan år 1991. 27 I 2011 års rapport om Hållbart Arbete konstaterar man att Lean production kan mycket väl vara grundstommen i att utveckla ett hållbart arbete” – en förmodligen nödvändig och klok utgångs- punkt för dagens diskussioner – vi ska återkomma till denna fråga i den avslutande delen av rap- porten.
  • 28. 28 (gentemot rådande tillstånd med 1-2 procent i genomsnitt). Kompetens- ombud skulle tillsättas på arbetsplatserna och avtalen skulle inrymma sär- skilda ”kompetenskonton” för medlemmarnas förkovran. Centralt i denna diskussion var den snabba tekniska omvandling i arbetslivet som inte minst triggats igång av 1990-talskrisen. Det är nu som informationstekniken i bred skala började omsättas i verksamheterna, något som inte bara berörde industriarbetet och industriarbetarna utan genom- syrade arbetslivet som helhet. Man såg framför sig en snabb förändring av yrkesstruktur och kunskaps- och färdighetskrav som det gällde att anpassa sig till, och arbetarna var genom lägre utbildningsnivå särskilt sårbara för det som skulle ske. Utbildningsinsatserna skulle fylla igen det därigenom uppkomna ”kompetensgapet”. Utbildning i arbetet hade visserligen funnits med redan i det ursprungliga niopunktsprogrammet från år 1985 som en av de tre stödjande benen i ”den trebenta pallen” (befattningsutveckling – utbildning – stödjande lönesys- tem). Men fokus låg under de första tio åren utan tvivel på inrättandet av befattningsstegar och lönesystem kopplade till dem, medan utbildnings- frågorna intog en sekundär plats i Det Goda Arbetets ekvation. Efterföljande decennium vände helt på denna prioriteringsordning: nu var utbildning – kompetensutveckling – ”nyckeln”. Denna gradvisa omformulering av strategin för Det Goda Arbetet ger anledning att något fördjupa bilden av vilken plats synen på kunskap och arbete haft på vägen från de ursprungliga tankarna till det sena 1990-talets ”kompetensutveckling”. Därmed kommer vi också att kunna återknyta till den röda tråden i vår framställning: frågan om arbete och bildning och det polytekniska bildningsidealet. 3. Hur kunskap uppkommer, utvecklas och sprids i arbetslivet, och hur den tekniska utvecklingen av produktionen påverkar denna process var inte ett problemområde som stod i centrum i de diskussioner som ledde fram till Det Goda Arbetet. ”Utbildning i arbetet” fanns visserligen med bland de nio punkterna, men vad man då tänkte på var framförallt att tillföra kunskap ”utifrån”, genom kurser eller andra särskilda utbildningsinsatser på betald arbetstid – den tankelinje som senare skulle utmynna i det sena 1990-talets 10 procentskrav (se ovan). Utbildning betraktades som definitionsmässigt lika med formell utbildning. Visst fanns det samtidigt tankar om att en ut- vecklad arbetsorganisation med ökad självstyrning och vidgade arbetsupp- gifter i sig kunde ha en dimension av kunskapsutveckling. Men det var inte detta som stod i centrum för visionerna. Fokus låg istället - förutom på rena arbetsmiljömotiv (framför allt belast- ningsskadorna) - på individens frigörelse från det förkrympande av person-
  • 29. 29 ligheten som ett utarmat arbetsliv i taylorismens tecken innebar, och den demokratisering i vardagen som en utvecklad arbetsorganisation skulle öppna för. En konsekvens av frånvaron av ett kunskapsutvecklingsperspek- tiv var att det som i den ursprungliga rapporten omtalades som den andra dimensionen av Det Goda Arbetet (se ovan) – att forma en aktiv teknik- och industriutvecklingspolitik i samspel med ett arbetsorganisatoriskt reform- arbete som ökade samhällets möjligheter att mobilisera och utveckla de mänskliga resurserna – aldrig fick något större fäste i diskussionen. När industripolitiska frågor senare under Göran Johnssons ordförandeperiod fick ett ökat utrymme i Metalls politik skedde det huvudsakligen i ett sam- manhang skiljt från de arbetsorganisatoriska diskussionerna.28 I ett idéhistoriskt perspektiv kan man således säga att Det Goda Arbetet representerade tankelinjer som framförallt utgick från alienationsdiskurs- ens traditioner, Fridell-debattens frihetsfrågor, 1970-talets uppgörelse med taylorismen och, vetenskapligt sett, Bravermans teser om arbetets utarm- ning. I ingen av dessa olika traditioner, möjligen med visst undantag för Braverman-debatten, stod det polytekniska bildningsidealets frågor om arbetsprocessen som kunskapsprocess och de samhällsekonomiska dimensio- ner som diskussionen om arbetsorganisationen därmed kunde få, i centrum för uppmärksamheten. Så skedde däremot i en annan del av 1970- till -90-talens livliga idéut- veckling kring arbetslivets utveckling, nämligen i den tidens arbetslivs- forskning. Där stod frågan om hur datorisering och automation skulle påverka yrkeskunskaperna i centrum. Sådana frågor riktade uppmärksam- heten mot arbetslivets kognitiva processer. Här handlade inte kunskaps- utvecklingen om antalet kursdagar per år eller andra uttryck för hur kun- skap kan tillföras de arbetande utifrån/uppifrån enligt ”kompetensutveck- lingsmodellen”. Fokus ligger istället på den kunskapskälla som finns att söka i själva arbetsprocessen, de förändringar/utmaningar och arenor för reflex- ion och problemlösning som öppnas eller stängs där, och vad i detta sam- manhang implementeringen av IT skulle komma att innebära. Även här hade diskussionen en tendens mot en slags utarmningsteori, där man menade att datoriseringen (som ju vid denna tid i dess implemente- ringsfas bara var i sin linda) riskerade att tömma ett osynligt kunskapskapi- tal bland de arbetande. När en arbetsprocess digitaliserades måste kunska- per samlas in och ”frysas” i datorstyrda processer. Forskarna varnade för att informationsteknikens entusiaster överskattade möjligheterna att på detta sätt magasinera de arbetande människornas vetande. Automationsproces- sen riskerade i själva verket att leda till ett kunskapsläckage med långsiktigt negativa följder för produktionen. 28 Så ser agendan ut också i det senaste programmatiska dokumentet i frågan – ”Hållbart arbete” från år 2011 – av tio punkter handlar tre om kompetensutveckling i traditionell mening och tre om ar- betsmiljö/rehabilitering. Det främsta nya inslaget jämfört med år 1985 är den ökade betoningen av jämlika och jämställda villkor i arbetslivet, vilket väl får betraktas som en välmotiverad reaktion på polariseringstendenserna i medlemskåren.
  • 30. 30 Det som läckte ut, eller sållades bort på vägen, var tyst kunskap – ett be- grepp som stod i centrum i de olika forskningsansatser som gjordes.29 Begreppet tyst kunskap hade lanserats av Michael Polanyi30, första gång- en i den år 1957 utgivna boken Personal Knowledge och mer utvecklat år 1966 i The Tacit Dimension. Han utgick från gestaltpsykologins grundidé att när vi närmar oss verkligheten, exempelvis inför en arbetssituation, organi- serar vi automatiskt det vi varseblir som en helhet. Vi ser inte ett osamman- hängande lapptäcke av detaljer, vi ser ett mönster (eller upplever frustration och förvirring därför att vi inte ser något mönster). En annan utgångspunkt var den engelske filosofen Gilbert Ryle och den distinktion hade drog upp mellan att veta att och att veta hur. Det är uppenbart att det rena fakta- vetande vi har om världen (t.ex. att vatten förångas vid 100 grader) är en annan slags kunskap är den som gör att vi kan cykla. I det senare fallet hand- lar det om en kunskap som på något sätt sitter i kroppen. Här är vetandet oskiljbart från görandet och knutet till den situation, den plats och det sammanhang i vilket vi handlar – något vi ”vet” utan att ”veta om” det.31 Vi vet mycket mer än vi kan berätta om. Det vi har medveten kunskap om utgör bara toppen av ett isberg som under ytan rymmer en hel värld av omedvet- na kunskaper, vissheter och ”förförståelser” som vi oupphörligen tar i bruk inför de problem och uppgifter vi ställs inför. Ibland kanske kunskapen bara finns där i form av en magkänsla inför något som man känner håller på att gå snett (eller äntligen börjar fungera väl) på arbetsplatsen. Informationsteknikens implementering i arbetslivet har under de senaste decennierna lett till omfattande forskning och debatt kring ett förändrat kunskapsbegrepp, där Michael Polanyis texter fortsatt varit en central refer- ens. Ibland talas det (lite oegentligt) om denna forskningsriktning som ”den postkognitivistiska traditionen”. Andra termer i sammanhanget är ”discur- sive psychology”, ”situated cognition”, ”enactivism” – ett sätt att fördjupa sig i ämnet är att slå på dessa termer i brittiska Wikipedia. En svensk forskare som i populärvetenskapliga böcker skrivit en hel del i ämnet är Peter Gär- denfors – se t.ex. Lusten att förstå – om lärande på människans villkor, Den meningssökande människan och senast utkommen Tankens villkor – om språk, minne och berättande. På nätet kan man också hämta Umeå-pedago- gen Bengt Grensjös översiktliga skrift Tysta, tystnande och tystade kunska- per. 29 Viktiga forskningsmiljöer var dels Arbetslivscentrum, ett fristående statligt forskningsinstitut som startats år 1977, (se ex Bo Göransson: ”Spelregler – om gränsöverskridande” Dialoger 2001), dels det s.k. LOM-projektet (Ledning-Organisation-Medbestämmande) som bedrev verksamhets- baserad forskning finansierad av Arbetsmiljöfonden (se ex Pelle Ehn Work-Oriented Design of Com- puter Artifacts). 30 Michael Polanyi, som avled år 1976, var en mångkunnig man, doktor i såväl medicin som fysi- kalisk kemi och samhällskunskap samt därtill filosof. 31 Ingemar Stenmark har givit ett målande uttryck för denna ”kroppsliga” kunskap och dess förhål- lande till den hjärna dit vi gärna förlägger allt vårt vetande när han sa att ”när jag tävlar tänker mina ben snabbare än min hjärna”.
  • 31. 31 Ett uttryck för att Polanyis ”tysta kunskap” visat sig vara ett svårhanter- ligt begrepp är att terminologin hela tiden förändrats. Några har utgått från en tredelning mellan kunskap som uttrycks i påståenden, färdigheter och för- trogenhet. Andra har använt begreppen explicit och implicit kunskap, andra åter om kodifierad och icke-kodifierad kunskap.32 Synen på olika slags kunskap har naturligt nog också omsatts i en för- djupad bild av olika slags lärprocesser, där man skiljt mellan formellt och informellt lärande. På samma sätt som man inte rätt uppskattat den tysta kunskapens betydelse har man i våra samhällen gravt underskattat det in- formella lärandet och överskattat den form av kunskapsöverföring som sker i formaliserade sammanhang – traditionell skolundervisning, kursverksam- het, ”kompetensutveckling” osv. Det formella lärandet handlar om att lära sig och förhålla sig till texter/koder skiljt från den kontext där kunskaperna ska användas. Man pluggar in hanterliga bitar av kodifierad kunskap som man lägger på hög i minnet, och med detta i ryggsäcken kliver man sedan ut i den mångskiftande verklighet där man förutsätts kunna plocka upp dessa bitar, sätta dem samman och börja ”arbeta”. Det informella lärandet är istäl- let situerat i den praxis och det socialt sammanhang där kunskaperna bru- kas. Det tar sig exempelvis ofta formen av en ”mästare” som visar och berät- tar för en ”lärling” som iakttar, prövar och imiterar och gradvis inom en existerande arbetsgemenskap internaliserar detta vetande i mer eller mindre okodifierade former. Informellt lärande har ju egentligen varit helt dominerande i kunskaps- utvecklingen under större delen av människans historia. Skolan som den institutionella formen för formell utbildning är däremot en mycket ny uppfinning. Likväl har den på några hundra år blivit en förgivettagen modell för allt lärande i samhället. Man kan fråga sig hur vårt utbildningssystem skulle se ut om vi fick utforma utbildningssystemet från noll – ett lärande på människans villkor, inte på skolsystemets... En fråga som omedelbart inställer sig är förstås om den tysta kunskapen, när man väl uppmärksammat den, kan uttryckas i ord eller om den bara så att säga kan ”visas”. Kan den rentav ökas på och fördjupas om den tar steget från det implicita till det explicita, det icke-kodifierade till det kodifierade? Det förefaller vara en omdiskuterad fråga. Några (t.ex. Bo Göranzon) verkar mena att den tysta kunskapen till sin natur är ordlös, men kan uttryckas ge- nom konst, poesi och litteratur. En forskare (Bertil Rolf) gör en liknelse mellan ”sägbarheten” hos den tysta kunskapen och en matta om 10 kvadrat- meter som ska täcka ett 12 kvadratmeters golv: det går om man flyttar den, men den kan aldrig täcka hela golvet samtidigt – dvs. ett explicitgörande av den tysta kunskapen leder nödvändigtvis till ett visst ”kunskapsläckage”.33 Ett utmärkande drag hos den tysta kunskapen som skiljer sig från den explicita, kodifierade är att den är personlig, starkt knuten till individen. 32 Se den av Tankeverksamheten utgivna översättningen av Paul S Adlers skrift Det dynamiska förhållandet mellan kodifierad och ickekodifierad kunskap. 33 Bertil Rolf: ”Profession, tradition och tyst kunskap”
  • 32. 32 Men samtidigt har man visat på att tysta kunskaper också lagras i en arbets- gemenskap – dvs. utvecklingen av den tysta kunskapen är en delvis social process – och därmed en process som i någon mening ändå kommuniceras. Som sådan är den beroende av om arbetsorganisationen ger utrymme för dialog och kritisk reflexion.34 Paul S Adler (a.a.) pekar på en begränsning hos Polanyi i det att han betraktar kodifierad och icke-kodifierad kunskap som skiljda domäner i ett statiskt förhållande till varandra och framhåller istället den dynamiska sam- verkan dem emellan. Umeå-pedagogen Bengt Grensjö skriver om denna samverkan: ”Tyst kunskap i ett utvecklingsperspektiv är att se hur den både förvandlas/förbättras till explicit kunskap, men också hur utvecklingen hela tiden skapar nya tysta kunskaper. I det senare fallet bildar tidigare explicita kunskaper en slags tysta förkunskaper inför det nya som vi mäter eller de verksamhetssystem som vi ingår i möter. Det alstras kontinuerligt nya tysta kunskaper. Isberget får nya tillskott under vattenytan”. Som vi ska återkomma till i den avslutande delen av denna rapport är denna dynamik en central länk att ta fatt i den förnyade diskussion om kunskapsutvecklingen i arbetslivet som vi vill åstadkomma. Även om den är personlig till sin natur har alltså den tysta kunskapen viktiga sociala förutsättningar. Förutom handlingsutrymme och rum för reflexion och dialog fordras motivation för att åstadkomma den uppmärk- samhet och inlevelse som fordras för att man ska lära sig något. Peter Gärdenfors35 menar att en hel del socialpsykologisk forskning tyder på att en motivationsstruktur som vilar på yttre incitament(belöningar/bestraff- ningar, betyg, materiella förmåner, karriärmöjligheter) undergräver motiva- tionen för informellt lärande – samtidigt som det behövs mer forskning för att mer precist avgöra när en yttre belöning/bestraffning har en negativ effekt och när det är positiv.36 En annan social faktor som är viktig i allt lärande är att man har en känsla av kontroll över lärandets sammanhang, att det är infogat i en positivt laddad social miljö (Gärdenfors talar i sammanhanget om den ”känslomäs- siga ton” på arbetsplatsen som ”fyller omgivningen med värden och ger riktning åt våra tankar”). En allt viktigare beståndsdel i det moderna arbets- livets kunskapskrav är ju i själva verket till sin natur social – det handlar om samarbetsförmåga, eller som det heter ”social kompetens”. Vi talar ofta om detta utan att egentligen definiera vad för slags kunskap detta handlar om. Gärdenfors föreslår att det handlar om fem funktioner: 34 Peter Gärdenfors talar i sammanhanget om något han kallar ”metakognition”, och som handlar om förmågan att tänka på sitt eget lärande och se kunskapsmönster hos sig själv. 35 Gärdenfors: ”Lusten att förstå – om lärande på människans villkor” sid 84. 36 Den franske författaren Antoine de Saint Exupéry har apropå betydelsen av inre motivation skrivit följande: ”Om du vill bygga ett skepp, dra inte samman folk för att samla virke och tilldela dem inte uppgifter och arbete, men lär dem istället att längta efter havets oändliga storhet”.
  • 33. 33 • Inlevelse i andras känslor • Inlevelse i andras uppmärksamhet, dvs. att uppnå gemensam uppmärksamhet • Inlevelse i andras önskningar • Inlevelse i andras avsikter • Inlevelse i andras kunskap, dvs. att förstå vad den andre inte förstår Det säger sig självt att detta är förmågor som nästan bara kan utvecklas i form av informellt lärande och tyst kunskap. * Mellan den fackliga diskussionen om det goda arbetet och den arbetsveten- skapliga forskningen om arbetslivets kunskapsprocesser etablerades aldrig någon egentlig dialog där de två perspektiven kunde smältas samman. Fack- föreningsrörelsens fokus försköts, som vi sett, mot andra kampfronter, och arbetslivsforskningen ströps av den borgerliga regeringen 2006. Men kan- ske det också i viss grad handlade om att tiden inte var riktigt mogen. Erfa- renheterna var otillräckliga av den nya rationaliseringsfas som triggades igång av 1990-talskrisen i en ny miljö karaktäriserad av galopperande glo- balisering och informationsteknisk utveckling – av det som brukar kallas ”den tredje industriella revolutionen”. Idag vet vi mer och kan ta upp de gamla frågorna om arbete och kun- skaps- och bildningssyn på nytt, i en ny omgivning. Det får bli utgångspunk- ten för den följande, andra delen av denna skrift.
  • 34. 34 3. Den tredje industriella revolutionen 1. Erik Brynjolfson och Andrew MacAfee, två amerikanska ekonomer knutna till Massachusetts Institute of Technology, gav år 2011 ur en liten e-bok med titeln Race against the Machine (Kapplöpning mot maskinen).37 Den handlar om hur den digitala revolutionen accelererar innovation, främjar produk- tivitet och oemotståndligt strukturerar om sysselsättning och samhällseko- nomi. De skriver att vi befinner oss i den tredje industriella revolutionen. Den första under sent 1700- och 1800-tal hade ångmaskinen som drivande kraft, den andra under sent 1800- och 1900-tal elektriciteten och förbrännings- motorn – och drivande för denna tredje från och med 1900-talets sista de- cennier är, menar de, datorn och den digitala tekniken. De understryker att de i grunden är framtidsoptimister, men de har ett alarmerande budskap. För att illustrera det refererar de först till vad som brukar kallas Moores lag efter Gordon Moore, en av grundarna till proces- sortillverkaren Intel. I en artikel i Electronic Magazine år 1965 skrev han om sin iakttagelse att antalet transistorer i billiga kretskort tenderade att för- dubblas var tolfte månad, och han antog att denna expansion för elektro- nikens processkapacitet skulle fortsätta med obruten takt i framtiden. Med den följande utvecklingen av integrerade kretsar, vilka tillverkas i ett stycke av allt mer mikroskopiska halvledarmaterial på en kiselplatta, har detta också visat sig vara fallet. Moores lag säger helt enkelt att den digitala processkapaciteten årligen fördubblas.38 För att driva hem sin poäng om vilken dynamik som finns i en sådan exponentiell utveckling fortsätter Brynjolfson och MacAfee med att åter- berätta anekdoten om belöningen till schackspelets uppfinnare. Landets furste blev så förtjust av spelet att han lät uppfinnaren själv bestämma vad han skulle få i ersättning. Denne begärde då ett riskorn på schackspelets första ruta, två på den andra, fyra på den tredje - och så vidare med fördubb- ling av antalet gryn på varje ruta över spelplanen. Fursten trodde att han 37 Boken finns också tillgänglig i pappersformat, Boston: Digital Frontier Press 2012. 38 Egentligen skrev Moore att antalet transistorer på ett kretskort tenderar att fördubblats var adertonde månad, men ”Moores lag” har i våra dagar kommit att referera till var tolfte. När Brynjolfson och MacAfee hänvisar till Moores artikel år 1965, så anpassar de historieskrivningen till vad Moores lag står för i dag.
  • 35. 35 kom billigt undan, och till att börja med tycktes det så. På första planhalvan förblev mängden riskorn någorlunda rimlig. Halvvägs genom brädet på den trettioandra rutan handlade det om fyra miljarder gryn, ungefär den årliga skörden på ett stort risfält. Men sedan sköt det med fördubbling på varje ruta fart på allvar. Vid den sista, sextiofjärde rutan hade ersättningen till uppfinnaren vuxit till 18 446 744 073 miljarder riskorn, vilket skulle forma ett berg större än Mount Everest. Poängen är, menar Brynjolfson och MacAfee, att en exponentiell expan- sion av det slag den digitala revolutionen bär med sig i sin inledning är bedrägligt smygande. Till att börja med märks knappt något alls. År 1987 påpekade mottagaren av ekonomipriset till Nobels minne Robert Solow att ”vi ser datorer överallt utom i statistiken över produktivitetstillväxten”. När sedan förändringen accelererar ser det först ut som en linjär expansion, innan den explosiva eskaleringen inträffar inne på schackbrädets andra planhalva. Var befinner vi oss när det gäller den digitala tekniken? Alldeles i början av andra planhalvan, menar Brynjolfson och MacAfee. Datorer har hittills varit bra på att lösa problem som följer inprogrammerade mönster, till exempel reagera på förutsägbart varierande mätvärden (automatiska styr- och reglersystem och industrirobotar) eller utföra gigantiska och kvali- ficerade beräkningar utifrån matematikens lagar. Men de har inte på klarat att hantera komplexa situationer där slump och oförutsägbarhet spelar roll, t.ex. orientera i en vägkorsning i rusningstrafik. Men det håller på att för- ändras. Datorer börjar få en processkapacitet att läsa av, tolka och reagera på mönster som inte är förprogrammerade. Automatiskt datormanövrerade bilar som klarar kaotiska trafiksituationer är faktiskt på väg att bli verklighet, både i Silicon Valley och på Hisingen. Ett annat exempel är Watson, ett artificiellt intelligent operativsystem som utvecklas av IBM. Till skillnad från tidigare schackspelande datorer, vil- ka till fulländning behärskar förprogrammerade mönsterbundna processer, klarar Watson ostrukturerade associationer och problemlösningar – och kan dessutom tvåvägskommunicera med omvärlden via det talade ordet. År 2011 vann den TV-frågesporten Jeopardy mot två tidigare amerikanska stor- mästare (utan att vara uppkopplad mot Internet). Den första kommersiella applikationen i Watson diagnosticerar lungcancer utifrån testresultat, före- skriver lämplig terapi och följer och reviderar behandlingen efter hur pa- tienten svarar på den – dvs. ersätter en läkare med god precision utan mänsklig faktor. Den accelererande tekniska utvecklingen ökar produktiviteten i stor skala och skapar väldiga värden. Men datorn, liksom tidigare generella och kvalitativa tekniklyft som ångkraften och elektriciteten, ställer stora krav på förnyelse av organisatoriska strukturer, processer och institutioner i arbetslivet, och inte minst nya krav på vad människor kan och vet. Den tekniska utvecklingen har alltsedan den första industriella revolutionen medfört återkommande skov av skapande förstörelse och strukturomvand-
  • 36. 36 ling med vinnare och förlorare. Men medan marknadsekonomin tidigare har uppvisat en stark koppling mellan värdeskapande och ny sysselsättning – förbränningsmotorn gjorde kusken arbetslös men gav chauffören jobb - tycks det som detta samband försvagas i den digitala revolutionen. När taxi- chauffören blir av med arbetet därför att bilen blir automatisk syns ingen avlösare. Brynjolfson och MacAfee ser risker att många människor kommer att förlora kapplöpningen mot datorerna och lämnas därhän av utveckling- en. Medan ångkraften, elektriciteten och förbränningsmotorn var för sig var imponerande innovationer, så var de inte i närheten av den accelererande förändringskraft över hela linjen i arbetslivet som den digitala tekniken utvecklar. Dagens datorer har tusenfalt större processkapacitet än för trettio år sedan, och det mesta tyder på att den exponentiella expansionen kommer att fortsätta. Datorn är en universell maskin med applikationer i praktiskt taget alla branscher och verksamhetsfält, som alltmer och allt snabbare erövrar kognitiva domäner som tidigare varit förbehållna den mänskliga förmågan. 2. I första skedet har den tilltagande automationen slagit ut stora mängder rutinarbeten vars betydelse för värdeskapandet i tayloristiska arbets- organisationer gav grund för förhållandevis goda inkomster utan att kräva längre utbildning. Det handlar inte bara om industriarbeten, även om tren- den har varit särskilt synlig där, utan överallt i arbetslivet. Maskinskriver- skor och telefonister är yrken som över ett par, tre decennier praktisk taget har försvunnit med den digitala revolutionen. Är Brynjolfsons och MacAfees analys korrekt om en förestående eskalering är detta bara början. Vi kan då vänta oss att även mer kvalificerade yrken slås ut av automation – läkare, jurister, ingenjörer. Det finns andra som forskar om produktionsteknikens, arbetsorganisationernas och näringslivets utveckling som utifrån delvis andra utgångspunkter kommer till samma slutsats - att vi verkligen befinner oss i inledningen av ”The Big Shift”, det stora skiftet för produktionens orga- nisation (t.ex. Hagel, Brown & Davison 2010). Hittills har vi under senare decennier sett två starka trender följa med strukturomvandlingen av arbetslivet i hela västvärlden: inkomstskillnader- na ökar och arbetslösheten biter sig fast på en hög nivå även i en expansiv fas för världsekonomin, som fallet har varit sedan 1990-talets mitt.39 Ytter- ligare en trend är att utbildningskraven på arbetsmarknaden höjs parallellt med att kropps- och rutinarbeten elimineras - och i takt med att de högutbil- 39 Om finanskraschen år 2008 och eurozonens kris år 2010 markerade slutet för denna expansiva fas för Nordamerikas och EU:s del är för tidigt att säga, men tillväxtländerna i vad som tidigare kal- lades Tredje världen fortsätter att ånga på, om än i något långsammare takt.

Related Documents